Gruvrundan
Jag, Ola och Pi gick Gruvrundan förra veckan. Gruvrundan är en vandringsled i Gräsmark (Sunne) där man kommer förbi flera gamla gruvor, jag tror att rundan är 9,4 km lång så det tar ett tag att gå runt.
I början var vädret härligt, soligt och varmt. Naturen man går igenom är vild, det är lite trollskog över det hela.
Vi kom till många olika gruvor längsmed rundan, men flera av den såg ut som vattenhål med is på. Det fanns oftast stenar runtom gruvorna och vi kunde se att det funnits byggnader där.
När vi hade gått en liten bit kom vi till en höjd. Här var naturen annorlunda från tidigare, även om det växlade en hel del under hela vandringen. Här fanns det mer gräs och solen låg på, vi bestämde oss för att ta fikat här vilket visade sig vara en bra idé. Jag och Ola satt och dinglade med benen från en liten klippa. Det var varmt, Ola satt i t-shirt och jag hade vikt upp ärmarna. Pi la sig ner en liten bit bort, hon var snäll även om hon tröttnade lite i slutet.
Strax efter fikapausen kom vi till Storgruvan. Den var mycket större och tydligare än de tidigare. Det här är den enda jag har fått en vettig bild på.
Efter Strogruvan kom vi till ännu en del som kändes som en sagoskog. Här var det längre mellan gruvorna men betydligt lättare terräng att gå i. Vi kom upp på en höjd och där fick vi en tydlig bild utav ovädret som var på väg. Vi hoppades att det kanske skulle undvika oss eller att regnet skulle komma först när vi nästan var tillbaka till bilen. Tyvärr blev det inte så.
När vi var ungefär halvvägs, blixtrade det till och väldigt snart efter hörde vi åskan. Åskan var ungefär en kilometer bort och vi var passande nog i kanten på ett hygge. Åskan var det jag var mest rädd för när jag var liten och även om jag inte alls är lika rädd idag tyckte jag ändå att det var olustigt. Som tur var blev det endast två smällar just då.
Strax efter att vi hörde åskan började det hagla. Pi tycker inte om hagel, och det kan jag förstå eftersom hon har väldigt tunn päls. Hon ville tillbaka snabbt och helst ville hon gå i skogen och inte på stigen. Hon tittade på Ola med frågande blick "Varför slår himlen mig?". Som tur var övergick det till regn istället efter en kvart. Vid det här laget hade jag redan lagt undan kameran i ryggsäcken och det blev inga fler bilder.
Vi gick på i ett mycket snabbare tempo än vi hade haft innan och de gruvorna vi passerade slängde vi mest några blickar åt medan vi gick vidare. När vi passerade konstaterade vi att vi kommer åka tillbaka hit någon mer gång och då tar vi den delen först. Efter en snabb gång började vi tillslut närma oss bilen och vi kände igen oss från början av promenaden. Då åskade det igen, den här gången runtom oss. Det var så oerhört skönt när vi kom fram till bilden och fick av oss våra blöta jackor.
Det hade precis börjat snöa och under bilturen försökte jag få bild på de jättelika snöflingorna himlen släppte ner. Sedan snöade det hela kvällen och vi gick inte ut mer än på en kort promenad med Pi.